Vad är det som får oss människor att må dåligt i vår moderna värld, trots all materiell lycka & välfärd som vi har? Varför är allt fler deprimerade? Utmattade? Känslor av misslyckande?
Vi lever i en väldigt individuell värld där våra prestationer ofta mäts utefter hur mycket vi som individ gjort på egen hand. Det skapar en konkurrens gentemot varandra. Vi är bara någon om vi presterat något i karriär eller familjeliv. Mycket pengar, bilar, hög status på jobbet eller stort engagemang i en förening. Vi tävlar konstant mot andra & oss själva. Vi är aldrig nöjda utan behöver prestera mer. För alla andra gör ju det. Vi kan inte vara sämre. Men till vilket pris är det värt att leva så? Tills vi går in i väggen för att vi aldrig stannat upp & lyssnat till vad vi egentligen behöver?
Fundera.
Hur ofta ser vi till en person för vem den är och inte vad den gjort?
Hur ofta ser vi på oss själva & är nöjda över den simpla sak att vi faktiskt existerar?
Jag har alltför många gånger värderat mig själv utefter vad jag gjort & åstadkommit i livet. Vilka jobb jag haft. Hur mycket jag rest. Hur många fester jag varit på. Vilka kläder jag haft. Vilken frisyr jag haft. Hur duktig jag är på det jobbet jag har. Hur många vänner jag skapar mig. Listan kan göras lång.
Men nu försöker jag tänka: Jag duger som jag är. Här är jag & jag är ingenting annat än den fantastiska människa som finns i denna kropp. Jag behöver inte prestera utan jag kan bara existera. Det är inte ofta vi tillåter oss att känna så. För det är inte så vårt samhälle ser ut. Men om vi bara skulle tillåta oss att se oss för vilka vi är. Att se andra för vilka de är & inte vad de gör. Då tror jag att vi skulle kunna må lite bättre i oss själva. Lite stabilare. Lite tryggare. Lite lugnare.
Denna sommar kommer för mig handla otroligt mycket om att släppa på alla måsten. För denna sommaren måste jag ingenting. Vilken fantastisk gåva till mig själv. Jag har haft måsten i hela mitt liv så jag är väldigt ovan vid att inte ha det. Men att inte ha måsten tillåter mig att stanna upp & bara se mig för den jag är. Även att kunna se andra för den de är. Bara den inställningen kommer nog släppa på mycket stress & prestation. Det är okej att bara finnas ibland. Det är okej att inte alltid prestera. Att bara njuta av färden som livet ger oss & tillåta oss att bara vara människa.
Jag sitter här samtidigt som jag skriver & tänker att "Jag borde gå ut & gå en promenad för jag har inte gjort det idag." Att röra på sig är viktigt för vår hälsa. Men det är också viktigt att lyssna till vad vi vill & när. För känslan just nu var ett måste. Jag måste inte gå ut & gå just nu. Jag vet att jag så småningom kommer vilja göra det & då kommer hela promenaden att kännas bättre, för att jag vill göra det för mig själv. Inte för att jag har känslan av att jag måste.
Så låt oss släppa på allt vi tror vi ska vara för en stund varje dag & bara tillåt oss att vara människor. Att tillåta oss att vara i närvaron av existerande. Att inte lyssna över huvud taget. Varken inåt eller utåt. För det kanske är då vi börjar höra oss själva. När vi inte försöker prestera åt något håll.
Comments